På en dag hände en hel del. Jag köpte lite böcker, pratade med en massa människor och lyssnade till gamla rävar. Några höjdpunkter fanns. Bland annat att lyssna på Bud Grace och se hans hela personlighet. Han hade kunnat säga vad som helst, publiken var trollbunden men var inte rädda för att skratta(för rolig, det är han).Jag växte upp med serier. Jag läste inte så mycket barnböcker, istället läste mamma Bamse för mig och min syster. Bror prenumererade på Musse pigg och Buster. Syster hade Bamse och jag hade senare också Musse Pigg och Min Häst och Kalle Anka fanns också med i bilden. Vi hade tonvis med serietidningar, men för mig var det ändå Min Häst som var skiten, liksom. Hade jag haft hästar som ett ämne i skolan hade jag toppat allt, jag lovar. Jag ritade hästar hela hela tiden och följde "Lenas tecknarskola" till punkt och pricka. Och övade. Och övade. Och övade. Och idag fick jag äntligen träffa Lena i egen hög personlighet. Hon fick dessutom priset Unghunden, väl förtjänt eftersom hon ändå figurerat som serietecknare i nästan två decennier. Ibland kan man få en grumlad bild av ens idol från ungdomens dagar om man träffar denne på riktigt. Men inte Lena, hon var precis så fin och snäll som man kan tro. Jag är glad :)
